beccasblogg-

Direktlänk till inlägg 18 januari 2015

Tankar...

Av Becca - 18 januari 2015 02:35

Jag faller, rakt igenom luften. Det finns inget som stoppar mig, jag pressas bara neråt, neråt mot det som inte finns. Kraften slår luften ur min lungor och andlös famlar jag efter något som kan ta imot mig, något som kan rädda mig. Plötsligt får jag tag i något. I en bråkdels sekund kan jag känna räddningen under mina fingertoppar men hoppet som lyser upp mitt hjärta försvinner lika snabbt som det kom.
Och jag faller igen. Allt vimlar förbi mig och jag bara faller.
Det är meningslöst att skrika. Läpparna är särade, beredda på att skrika. Men det kommer aldrig. Lungorna dras ihop med magen och krampar. Det känns som att mina revben kommer ramla ihop mot mitt hjärta och döda mig här och nu.
Plötsligt slås en stark arm runt min midja och jag krockar med en kropp. Personen ler mot mig och jag drar lättad efter andan. Men när jag tror att allt är okej igen så förvrids ansiktet på min älskade till ren smärta. Tårar rinner och läppar viskar: "Förlåt" innan jag faller igen.
Ännu en gång famlar jag igenom grå tjock dimma. Fast i en hemsk mardröm. En mardröm som jag inte kan vakna upp ur.
Plötsligt landar jag. Revbenen viks inåt, huvudet slår i marken, hjärtat pulserar så hårt att det snart sprängs. Mitt bleka skinn spricker blod sprider sig över marken. Jag är andlös. Smärtan får mig att önska att jag dog.
Plötsligt jagas jag. Jag kan se ansikten av tusentals människor som tycker sig mot mig, tvingar mig upp från marken. För dem är mitt blod osynligt. Min smärta är obetydlig.
Mina brutna ben gör det nästan omöjligt att springa. Men jag gör det, blödandes med brutna ben tar jag mig haltandes in i en skog.
Plötsligt blöder skogen. Träden är vissna och blöder. Gräs på marken blir glas.
Varför ger jag inte bara upp? Det är så lätt att bara lägga sig ner och slippa all smärta.
Jag drar mig skräckslaget upp för klipporna. Hotet kommer närmare och närmare. De vill bara en sak. Se mig på knä med huvudet nerböjt i uppgivenhet. De vill se mig död.
Men jag låter hellre räven ta mig än de.
Plötsligt försvinner marken och jag faller igen bara för att med en hård smäll dunsa ner på marken längre ner. Jag måste andas, snälla, låt mig andas för helvete. Trycket mot min rygg lättar och jag hinner sjunka ihop för att hitta luft. Flämtande sluter jag ögonen för att få en smak av lycka. Det är iallafall vad jag tror innan två händer placeras mot min höft och knuffar mig av klippan.
Aj. Det gör så otroligt ont när jag landar. Sedan står de där. De som jag trodde älskade mig, alla brytna löften, alla falska hopp. Alla hånler mot mig, tänker att nu jäklar tar de mig.
Förhandla Becca, förhandla! Jag reser mig sakta och skakigt upp.
"Jag fixar det här! Ta det lugnt!" Mumlar jag och sträcker mig efter en tagg ur havet av taggbuskar bakom mig.
"Ni ville se blod, se." Sedan lägger jag taggen mot låret, trycker ner den och drar så hårt och snabbt som jag bara kan. När smärtan ilar igenom mig tonar de bort och lättnad fyller mitt bröst. När den sedan tonar ut och de blir tydligare ler de bara nöjt mot mig.
"Spring!" Väser de sedan och jag kastar mig otänkande in i havet av taggbuskar.
Varje steg är helvete. Efter ett steg känns det omöjligt att ta ett annat. Överallt ser jag familj och vänner. Skräck lyser i deras ögon men de står paralyserade kvar. De skulle kunna ta mig ur all smärta. Rädda mig här och nu. Jag går förbi dem, det finns ingen anledning till att stanna. De kommer ändå komma krypandes.
Med ihopbitna käkar och blodet som rinner från armar och ben kan jag dra mig ur taggarna.
Jag sjunker sårad ihop på gruset likt ett litet rådjur.
Jag vet inte varför jag springer. Jag vet inte varför jag kämpar. Jag vet inte om jag kommer klara det.
Ibland vill jag bara strypa rösten i mitt huvud som oavbrutet väser: "Ge inte upp." I mitt huvud...
Men fy fan vad det gör ont och fy fan vad det är frestande att ge upp. Här och nu.
Ingen skulle ju ändå bry sig. Om jag är lycklig eller inte skiter ju ni i. Så länge jag får betyg i skolan, skaffar jobb, gubbe & barn är ni nöjda.
Men fuck you. Ni kan inte stoppa mig nu.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Becca - 30 januari 2015 19:50

Ja du, bloggen. Mycket har hänt sedan år 2012 (tror jag att det var..) men nu... går vi skillda vägar. Vet inte hur många gånger jag bara hammrat ner fingrarna ner i tangenterna med tårarna strömmandes ner för kinder. Jag vet inte heller hur många...

Av Becca - 29 januari 2015 21:31

Yes, hello. Please help me. Mina ridande vänner, nej men asså. *suck* Ni som verkligen rider hästar. Nivet, de som säger gnägg. ANYWAAAYS, barbacka sadlar /bomlösa sadlar i typ western stil. Vet ni vars man kan få tag i en sån? Typ 500kr... ? ...

Av Becca - 29 januari 2015 00:05

Du drömmer om kärlek, din dumma jävla idiot. Det kommer att komma, sure, men hen kommer inte komma flygandes i och med att du lämnat Villis. Det kommer att komma MÅNGA fler tårfyllda och kalla nätter där det finns absolut INGEN att krypa tätt inti...

Av Becca - 28 januari 2015 14:06

Rosor är röda, Violer är viol, Clara är sjuk, Jag är likaså. ...

Av Becca - 27 januari 2015 10:35


Din jävel, du är sjuk och jag är ensam. VÄNTA! JAG HAR DET HÄR!! Rosor är röda, Violer är viol, Du är sjuk, Världen är grå. I made a FUCKING POEM FOR YOU MY DEAR LADY!! Kram och krya på dig, din lilla svamp. ...

Becca

Hej och välkommen!

Lever i Norrland och har hästar som hobby!

Läs mer om mig i inläggen ;D

Fråga mig

8 besvarade frågor

Omröstning

Vilket tema på nya headern?
 Hästar
 Romantik
 Lantligt
 "Djup"
 "Dikter"
 Poems ^^

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Sök i bloggen

Gästbok!

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards